Jag blir så arg när jag tänker på dig,men ändå kan jag inte sluta tänka på dig.
Jag känner inte igen dig,ditt beteende,din attityd, hela du är som en annan människa.
Hur kan du göra såhär, hur kan man ens tillåta att det sker och inte ens verkar ångra det.
Vi var som systrar!
Jag älskar dig, men för den du en gång var. Är det någon idé att fortsätta hoppas?
Jag vill inte sluta hoppas, min högsta önskan att de blev som förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar